Den här sidan har aldrig varit särskilt aktiv, och nu på slutet har den visst blivit så till den milda grad undanskuffad att jag inte ens har kommit mig för att skriva att Helmer faktiskt är här!
Här följer något som väl är nåt slags förlossningsberättelse. Kanske kommer en bättre variant senare. Vem vet?
Värkarna satte igång så smått på fredageftermiddagen - då hade jag precis gått två veckor över tiden. De kom igång lite kraftigare vid två på natten, men ville aldrig bli riktigt regelbundna. Första gången som jag ringde till förlossningen var klockan fem och jag ville helst bara bli nedsövd och få ungen utplockad. Det tyckte de dock inte lät som någon vidare bra idé, så jag placerade mig i badkaret. Igen.
Klockan nio nånting ringde jag igen, och då var vi välkomna. Jag tror att vi kom in runt halv elva (det var ju en del att göra först, typ ringa mammorna och blogga och sådär...) men det mesta är egentligen ett riktigt töcken. Vad som egentligen hände under dagen har jag rätt dålig koll på, men jag vet iaf att lustgasen inte var nånting att ha och att epiduralen var det bästa som hänt mig, någonsin! Efter att allting varit hur segt och utdraget som helst kom äntligen krystvärkarna igång. Då började klockan närma sig midnatt, natten mot söndagen.
Tjohoo! Min kropp tog över totalt, och jag gjorde den sällskap så gott jag kunde. Jäklar, vilken styrka! Egentligen höll jag nog på en dryg halvtimme, eller mer, men så länge kändes det inte. Plötsligt kände jag den där berömda, magiska lättnaden. Allt tryck och den intensiva, brännande smärtan försvann. Någonting stort och slemmigt gled ut, och Helmer hade gjort entré!
Den 15 juni 2008, klockan 00:23 förändrades mitt liv. 4250 gram tung, 52 centimeter lång och med ett mörkt och rejält hårsvall fanns han plötsligt där. I vecka 43 (42+1) tyckte han att det var läge att dyka upp. Vad är det man säger? Den som väntar på något gott...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar