Äntligen! brukar (eller rättare sagt: brukade) Gert Fylking ropa när litteraturpristagaren tillkännagörs.
Detsamma tänkte nog både jag och Barbatönt igår, när han äntligen fick känna en spark utanpå magen! Dock var det ingen som sade det - eller ropade det heller, för den delen.
Töntis var upptagen med att prata med magen. Och jag. Ja, jag låg mest och försökte blinka bort det där skräpet som så plötsligt hade dykt upp i ögat...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar