v. 27 (26+1) Söndag 24/2

Jomenvisst! Här står vi och posar med den nyinköpta barnvagnen! (Och suddiga som attan är vi också!) I brist på någon att lägga däri fick Khamil (röd plyschdinosaurie) och Fisen (turkos bläckfisk) bäddas ner. De verkade trivas alldeles ypperligt!

v. 26 (25+2) Måndag 18/2

Det märks att det börjar bli trängre för Barbarolf, ibland är det nästan så att jag blir lite åksjuk av rumstrerandet därinne... Det sparkas och bufflas och dansas schottis i största allmänhet!

Igår var Rolf på extra mysigt buffelhumör, och det var rolfmamman också för den delen, så rolfpappan fick sig lite knuffar i ryggen när mamman kröp intill!

Idag har vi för första gången fått lyssna på lillgrisens hjärtljud. Det lät omväxlande som en delfin och en galopperande häst. (Inte delfin-pip alltså, utan som det låter när man får se delfiner simma under vatten på film. Undervattensljud vore kanske bättre att skriva då...) Häftigt är väl det bästa ord jag kan använda för att beskriva en helt obeskrivbar upplevelse!

Det kan man väl även säga om hur det kändes att kliva upp på barnmorskans våg! Nåja. Jag har ju en rätt bra ursäkt till att gå upp nåt alldeles hysteriskt i vikt. Att det är semmeltider alltså! ....eh, och så att jag har en rolf i magen också.

(Om någon är nyfniken så ligger jag, enligt barnmorskans anteckningar, hittills 11 kilo plus. Enligt mina egna är det nästan 14... Var kommer detta sluta?!)

Än så länge är det faktiskt mest trevligt att vara gravid. Kanske inte när halsbrännan får mig att gråta. (Eller medicinen mot den nästan får mig att kräkas...) Eller när jag inte kommer ur soffan. Eller måste hitta på strategier för att kunna knyta skorna. Förutom de små detaljerna är det helt okej! Kan vara bra att komma ihåg när jag inte kan knyta skorna över huvud taget längre!

v. 24 (23+5) Torsdag 7/2

Äntligen! brukar (eller rättare sagt: brukade) Gert Fylking ropa när litteraturpristagaren tillkännagörs.

Detsamma tänkte nog både jag och Barbatönt igår, när han äntligen fick känna en spark utanpå magen! Dock var det ingen som sade det - eller ropade det heller, för den delen.

Töntis var upptagen med att prata med magen. Och jag. Ja, jag låg mest och försökte blinka bort det där skräpet som så plötsligt hade dykt upp i ögat...