v. 14 (13+6) torsdag 29/11

Idag kom kallelsen till ultraljud!!

Fatta att jag - en av de mest otåliga människor jag känner - måste vänta ända till den 8 januari! Det är ju aplångt tills dess. Eller i alla fall ganska långt. Definitivt alldeles för länge för mig.

Det ska bli skoj att få se Rolf. Kanske kommer det kännas lite mer verkligt då. Får hoppas det.

v. 14 (13+3) måndag 26/11

Jag vet inte riktigt vadsom hände, men av någon anledning tröttnade jag nåt alldeles infernaliskt på att skriva här, så det blev en paus. En lång paus.

På något sätt kändes det väl lite långtråkigt - eller för att ta det på värmländska: tôligt - att bara skriva om samma saker varje dag. Först nu, när jag sitter och läser igenom gamla inlägg, inser jag hur mycket som har hunnit hända. Inga världsomvälvande saker, men saker som att illamåendet har försvunnit, för att sen komma tillbaka lite grann... Och alla de blivande mor- och farföräldrarna har fått veta hur det ligger till! Och kompisarna!

Minnet är totalt genomuselt, så redan dagarna efter att något har hänt är det bortglömt.

Minnet ja. Det är ju meningen att jag ska vara smart nu. En toppresterande student. Men det går bara inte! Jag kan liksom inte använda min hjärna. Inte ens Illustrerad Vetenskaps kortaste reportage lyckas jag förstå. Det säger kanske något om hur lätt jag har för att ta till mig litteraturteorier... Eller att skapa något själv.

Det går helt enkelt uselt med pluggandet just nu, och det känns inte alls bra. Jag vill ju så gärna skärpa mig, men hur skulle det gå till? Att jag dessutom för tilfället får disponera min tid fritt var väl det sämsta som över huvud taget kan hända, med tanke på min motivation och koncentration.

Blä! Det känns skittrist att inte vara sig själv!

Förhoppningsvis kommer jag tillbaka snart. Annars finns det väl alltid nån chans i framtiden. Hoppas jag...

v. 13 (12+3) måndag 19/11

Ojdå!

Jag som trodde att jag skulle vara jätteflitig vid tangentbordet har visst inte skrivit på flera veckor. Mestadels beror det nog på att det faktiskt inte har varit så himla spännande som jag kanske hade trott. Illamåendet kom och gick nästan lika snabbt. När det pågick var det inte ens särskilt jobbigt. (Kanske därför man ska skriva samtidigt som det pågår - för att inte försköna i efterhand!) Brösten kan fortfarande göra lite ont, särskilt när jag ligger på mage. Vilket jag än så länge gör varje natt.

(Längtar för övrigt efter en ny säng. Har fått för mig att det kommer bli skönare att ligga på sidan då. Helt ute och cyklar är jag säkert inte, med tanke på att vi nu har en 120-säng. Det kommer bli trångt när magen blir större!)

Ja, magen då? Jodå, visst märker jag skillnad. Men jag tror knappast att någon annan gör det än så länge. Kanske tycker att jag ser tjockare ut än vanligt, men knappt det ens en gång. 3,6 kilo har jag gått upp än så länge. (Vet i och för sig inte helt säkert, men det är en uppskattning av vad som har hänt sen flytten. Kanske är det 4 till och med. Eller hundratolv. Jag kan ju skylla på Rolf, och då är det inte så kämpigt att gå upp i vikt... (Även om jag innerst inne vet att det mestadels har med en ohemul godiskonsumtion att göra. Samt en och annan kvällsmacka, som jag aldrig har ätit förut. I alla fall inte efter att jag gått och lagt mig!))


****

Här nånstans slutade jag passande nog att skriva på grund av en galen ungj*vel som sprang omkring och skrek i biblioteket... Tänkte lite på det efteråt. Att man kanske inte ska bli så galen på barn om man ska ha ett själv... Nåja. Det var faktiskt ett rätt stort barn, typ fem-sex år. Då är väl det minsta man kan kräva att mamman ska be ungen vara tyst? Åtminstone hinta lite om hur man beter sig i bibliotek? Vi får väl se hur jag tar den fajten när det är dags...