Helmer umgås med sina bamse-figurer

Båda filmerna är av ganska usel kvalitet... Dels för att de är filmade med mobilen. Dels för att jag gömde mig bakom en dörr när jag filmade, så att Lelle inte skulle få syn på mig!

Avslöjad!

Helmer ligger på rygg, och är nästan påväg att vända sig till mage. Tills min röst avslöjar min närvaro...

Rosa taxkille!

Tyvärr är kvaliteten på filmen så kass att man inte ser hur fin den nya bodyn är. Cerise med ljusrosa taxar! 10 spänn på Tradera - because Lelle's worth it!

Lelle pruttar med tungan!

Det här inlägget är mest till för mormor, men såklart för alla andra helmer-fans också!

Kärlek

Just nu sover Helmer i sin sele, fastspänd på min mage.

Jag tittar ner på hans yviga hår och hör hans snusande andetag. Ser hur kinderna trycks upp lite grann, som små bullar. Ögonfransarna vilar mot kinden.

Så förunderligt att det var just han som bodde i min mage. Att det var hans kropp som rörde sig i min. Jag minns den första riktiga sparken; när jag låg på sängen och pratade i telefon. Maria frågade om jag känt några sparkar än, och jag svarade sanningsenligt att jag inte riktigt visste. Att jag känt rörelser, men inget som inte kunde vara en våldsam gasattack eller så... Bara någon minut senare kom det. "Buff, buff!" Hur tydligt som helst. Samtidigt som jag ville skrika ut nyheten var det så fantastiskt att känna det hända. Något som bara jag i hela världen visste om just då. Jag berättade ingenting för henne i det samtalet, men på kvällen fick Barbatönt veta vad som hänt. Att våran bebis hade gett sig till känna.

Jag hör hans snusande andetag och böjer mig fram för att pussa hans panna.

Världen blir plötsligt väldigt suddig. Det måste vara nåt skräp jag har fått i ögat...

Välkommen Helmer!

Den här sidan har aldrig varit särskilt aktiv, och nu på slutet har den visst blivit så till den milda grad undanskuffad att jag inte ens har kommit mig för att skriva att Helmer faktiskt är här!

Här följer något som väl är nåt slags förlossningsberättelse. Kanske kommer en bättre variant senare. Vem vet?

Värkarna satte igång så smått på fredageftermiddagen - då hade jag precis gått två veckor över tiden. De kom igång lite kraftigare vid två på natten, men ville aldrig bli riktigt regelbundna. Första gången som jag ringde till förlossningen var klockan fem och jag ville helst bara bli nedsövd och få ungen utplockad. Det tyckte de dock inte lät som någon vidare bra idé, så jag placerade mig i badkaret. Igen.

Klockan nio nånting ringde jag igen, och då var vi välkomna. Jag tror att vi kom in runt halv elva (det var ju en del att göra först, typ ringa mammorna och blogga och sådär...) men det mesta är egentligen ett riktigt töcken. Vad som egentligen hände under dagen har jag rätt dålig koll på, men jag vet iaf att lustgasen inte var nånting att ha och att epiduralen var det bästa som hänt mig, någonsin! Efter att allting varit hur segt och utdraget som helst kom äntligen krystvärkarna igång. Då började klockan närma sig midnatt, natten mot söndagen.

Tjohoo! Min kropp tog över totalt, och jag gjorde den sällskap så gott jag kunde. Jäklar, vilken styrka! Egentligen höll jag nog på en dryg halvtimme, eller mer, men så länge kändes det inte. Plötsligt kände jag den där berömda, magiska lättnaden. Allt tryck och den intensiva, brännande smärtan försvann. Någonting stort och slemmigt gled ut, och Helmer hade gjort entré!

Den 15 juni 2008, klockan 00:23 förändrades mitt liv. 4250 gram tung, 52 centimeter lång och med ett mörkt och rejält hårsvall fanns han plötsligt där. I vecka 43 (42+1) tyckte han att det var läge att dyka upp. Vad är det man säger? Den som väntar på något gott...

v. 41 (40+4) Onsdag 4/6

Nu är det (förhoppningsvis) sista besöket hos barnmorskan avklarat. Fick en ny tid den 12, men så länge har jag baske mig inte tänkt vara gravid! Idag är jag inne på femte övertidsdagen och bara det tycker jag räcker rätt bra.

Allting såg i alla fall bra ut, både med mig och Barbarolf. Mitt blodtryck hade gått upp lite grann, men för det första kan väl 110/70 knappast ses som högt och för det andra går det tydligen oftast upp lite på slutet. Barbarolfs hjärtslag låg på 147, vilket än en gång pekar på att det är en androgyn liten varelse... (Det har varierat en del med hjärtslagen, som enligt skrock kan peka på vilket kön bebisen har.)

Träffade en gammal klasskompis på väg till vårdcentralen. Han kallade mig, rätt träffande, för en tickande bomb. Jo. Det kan ju faktiskt ske när som helst nu.

Ett nytt kapitel.

Barbarolf flyttar in.

Rackarns, vad spännande det är!


(P.S Det här inlägget är publicerat i vanliga bloggen också. Det passar liksom in på båda ställena...)