BARBATÖNT + BARBAFJANT = BARBAROLF

Jomenvisst! Han pratar ju... På sitt sätt:-)

2009-02-15T14:07:00.001+01:00

Helmer umgås med sina bamse-figurer

2008-10-30T19:24:00.003+01:00

Båda filmerna är av ganska usel kvalitet... Dels för att de är filmade med mobilen. Dels för att jag gömde mig bakom en dörr när jag filmade, så att Lelle inte skulle få syn på mig!

Avslöjad!

2008-09-23T22:11:00.005+02:00

Helmer ligger på rygg, och är nästan påväg att vända sig till mage. Tills min röst avslöjar min närvaro...

Rosa taxkille!

2008-09-22T21:39:00.001+02:00

Tyvärr är kvaliteten på filmen så kass att man inte ser hur fin den nya bodyn är. Cerise med ljusrosa taxar! 10 spänn på Tradera - because Lelle's worth it!

Lelle pruttar med tungan!

2008-09-21T21:23:00.002+02:00

Det här inlägget är mest till för mormor, men såklart för alla andra helmer-fans också!

Kärlek

2008-07-17T20:40:00.003+02:00

Just nu sover Helmer i sin sele, fastspänd på min mage.

Jag tittar ner på hans yviga hår och hör hans snusande andetag. Ser hur kinderna trycks upp lite grann, som små bullar. Ögonfransarna vilar mot kinden.

Så förunderligt att det var just han som bodde i min mage. Att det var hans kropp som rörde sig i min. Jag minns den första riktiga sparken; när jag låg på sängen och pratade i telefon. Maria frågade om jag känt några sparkar än, och jag svarade sanningsenligt att jag inte riktigt visste. Att jag känt rörelser, men inget som inte kunde vara en våldsam gasattack eller så... Bara någon minut senare kom det. "Buff, buff!" Hur tydligt som helst. Samtidigt som jag ville skrika ut nyheten var det så fantastiskt att känna det hända. Något som bara jag i hela världen visste om just då. Jag berättade ingenting för henne i det samtalet, men på kvällen fick Barbatönt veta vad som hänt. Att våran bebis hade gett sig till känna.

Jag hör hans snusande andetag och böjer mig fram för att pussa hans panna.

Världen blir plötsligt väldigt suddig. Det måste vara nåt skräp jag har fått i ögat...

Välkommen Helmer!

2008-06-24T15:13:00.006+02:00

Den här sidan har aldrig varit särskilt aktiv, och nu på slutet har den visst blivit så till den milda grad undanskuffad att jag inte ens har kommit mig för att skriva att Helmer faktiskt är här!

Här följer något som väl är nåt slags förlossningsberättelse. Kanske kommer en bättre variant senare. Vem vet?

Värkarna satte igång så smått på fredageftermiddagen - då hade jag precis gått två veckor över tiden. De kom igång lite kraftigare vid två på natten, men ville aldrig bli riktigt regelbundna. Första gången som jag ringde till förlossningen var klockan fem och jag ville helst bara bli nedsövd och få ungen utplockad. Det tyckte de dock inte lät som någon vidare bra idé, så jag placerade mig i badkaret. Igen.

Klockan nio nånting ringde jag igen, och då var vi välkomna. Jag tror att vi kom in runt halv elva (det var ju en del att göra först, typ ringa mammorna och blogga och sådär...) men det mesta är egentligen ett riktigt töcken. Vad som egentligen hände under dagen har jag rätt dålig koll på, men jag vet iaf att lustgasen inte var nånting att ha och att epiduralen var det bästa som hänt mig, någonsin! Efter att allting varit hur segt och utdraget som helst kom äntligen krystvärkarna igång. Då började klockan närma sig midnatt, natten mot söndagen.

Tjohoo! Min kropp tog över totalt, och jag gjorde den sällskap så gott jag kunde. Jäklar, vilken styrka! Egentligen höll jag nog på en dryg halvtimme, eller mer, men så länge kändes det inte. Plötsligt kände jag den där berömda, magiska lättnaden. Allt tryck och den intensiva, brännande smärtan försvann. Någonting stort och slemmigt gled ut, och Helmer hade gjort entré!

Den 15 juni 2008, klockan 00:23 förändrades mitt liv. 4250 gram tung, 52 centimeter lång och med ett mörkt och rejält hårsvall fanns han plötsligt där. I vecka 43 (42+1) tyckte han att det var läge att dyka upp. Vad är det man säger? Den som väntar på något gott...

v. 41 (40+4) Onsdag 4/6

2008-06-04T15:11:00.001+02:00

Nu är det (förhoppningsvis) sista besöket hos barnmorskan avklarat. Fick en ny tid den 12, men så länge har jag baske mig inte tänkt vara gravid! Idag är jag inne på femte övertidsdagen och bara det tycker jag räcker rätt bra.

Allting såg i alla fall bra ut, både med mig och Barbarolf. Mitt blodtryck hade gått upp lite grann, men för det första kan väl 110/70 knappast ses som högt och för det andra går det tydligen oftast upp lite på slutet. Barbarolfs hjärtslag låg på 147, vilket än en gång pekar på att det är en androgyn liten varelse... (Det har varierat en del med hjärtslagen, som enligt skrock kan peka på vilket kön bebisen har.)

Träffade en gammal klasskompis på väg till vårdcentralen. Han kallade mig, rätt träffande, för en tickande bomb. Jo. Det kan ju faktiskt ske när som helst nu.

Ett nytt kapitel.

Barbarolf flyttar in.

Rackarns, vad spännande det är!

(P.S Det här inlägget är publicerat i vanliga bloggen också. Det passar liksom in på båda ställena...)

v. 40 (39+6) Fredag 30/5

2008-05-30T17:22:00.004+02:00

Jag är lite för slö för att uppdatera om Rolfutkläckningsstatusen både här och i vanliga bloggen. Den som är nyfiken på om något händer får klicka sig dit!

Idag är alltså den dag som jag så länge har sett fram emot. Barbarolfs födelsedag. Synd bara att Rolf själv inte verkar ha fattat det... Visst, det är några timmar kvar av dagen, men jag tror knappast att jag hinner klämma ut nån bebis innan dagen är över.

Jag hade faktiskt trott att jag skulle känna mig mer uppgiven än vad jag faktiskt gör. (Ja, om Rolf gick över tiden alltså.) Och visst, jag kan ju knappast förneka att jag ser fram emot att slippa den förbaskade foglossningen. (Även om jag vet att det inte är säkert att den försvinner efter förlossningen. Min syrra har fortfarande ont ibland och var gravid senast 1999...) Halsbrännan ska bli underbar att slippa! Särskilt längtar jag efter att kunna ligga på höger sida utan att den kommer. En annan trogen följeslagare under graviditeten har nästäppan varit. Den kom någon gång i början - v. 9 eller så kanske - och har varit med mig mer eller mindre konstant sedan dess. Det som varit med jobbigt med den, förutom själva symptomet, har varit biverkningarna av sprayen. Näsblod, näsblod, näsblod. Inget skoj alls.

Men.

Trots allt det där så har det faktiskt mestadels varit en fantastiskt trevlig period! Jag ser verkligen fram emot att träffa den lilla människa som jag och Barbatönt har skapat, men känner mig samtidigt lite nostalgisk över att min tid som gravid snart är över.

(Bara en sådan grej som att vara skitstolt över att man är tjock! Och ha tajta toppar och klänningar som framhäver badbollen! Det är ju inte varje dag som man har haft det så i sitt barba-liv.)

Det hisnar när jag tänker på det. Snart är Rolf här.

v. 40 (39+3) Tisdag 27/5

2008-05-27T22:40:00.003+02:00

Det känns helt sanslöst att det bara är tre ynka dagar kvar till beräknat datum! Visst, det kan mycket väl bli längre väntan än så, faktum är att jag nu är rätt inställd på det, men ändå. Detta datum som har legat så långt fram i tiden är plötsligt tre ynka dagar bort!

Det är så mycket som bubblar och fnissar inom mig, men ingenting blir riktigt vettigt när jag ska skriva det!

Samtidigt som jag är fantastiskt glad och lycklig att det faktiskt snart är dags för Rolf att göra entré, är jag en aning nervös. Eller okej då, skitnervös. Jag har ju aldrig varit mamma förut! Hur gör man egentligen?! Den enda som jag haft något slags ansvar för tidigare var min undulat Alfons. Inte för att jag vet hur gamla undulater blir, men väldigt mycket äldre än Alfons tre år brukar de säkerligen bli! Och de ska inte tappa alla fjädrar på magen, för då är de faktiskt sjuka! Som om jag nånsin tog den stackarn till en veterinär.

Tur att Barbatönt kommer bli världens bästa pappa, när jag krisar och blir världens sämsta mamma. Hans marsvin Mussi levde nästan hur länge som helst och fick så mycket kärlek som säkert inget marsvin fått varken förr eller senare!

v. 39 (38+2) Måndag 19/5

2008-05-19T15:47:00.004+02:00

Idag har vi - förhoppningsvis - varit på det sista barnmorskebesöket. Visserligen har barnmorskan varit hur underbar som helst, så att jag för den sakens skull gärna skulle fortsätta besöka henne resten av livet, men jag vill ju faktiskt att Rolf ska komma snart och då finns det ingen anledning att gå dit mer!

Allting såg bara bra ut. Jag var lite orolig över att ha pinsamma värden på blodsockerprovet som jag lämnade senast. Då hade jag nämligen moffat i mig en bakelse precis innan, så man hade ju kunnat tänka sig att det skulle vara skyhögt. Tack och lov såg det finfint ut!

Rolf ligger glatt med huvudet åt rätt håll och fötterna dansandes lite hit och dit. Huvudet är fortfarande ruckbart, men så länge det är neråt är jag glad! Barnmorskan sa lite finkänsligt att det inte är helt lätt att känna hur stor bebisen är - det finns ju liksom lite av mitt egna späck i vägen... - men hon trodde knappast att det skulle bli nån liten plutt. Nä, det vore väl rätt konstigt om det blir något annat än en redig barbafigur, med tanke på föräldrarna...

Väskan är i princip färdigpackad. Barbatönt är i skrivande stund ute på vift för att handla hem små, små blöjor. Alla små bodysar är tvättade. Sängen är bäddad. Det är så förbaskat svårt att inte räkna ner dagarna! Jag vet ju att man inte ska stirra sig blind på bf-datumet. Lik förbaskat gör jag det ändå.

v. 39 (38+0) Lördag 17/5

2008-05-17T20:22:00.008+02:00

Rolfhuset har växt sig stort och ståtligt! Bilden togs igår.

Och rolfsängen är bäddad, och har fått en tillfällig nattgäst! Som jag dessutom har tränat pyjamaspåklädning på:-) Herregud, jag tror att Barbarolf kommer få gå naken sitt första halvår eller så - det är ju tokläskigt att bända på de där små dräkterna! (Om jag tycker det när jag klär på en röd plyschdinosaurie, vad ska jag då tycka om en äkta rolf?!)

v. 38 (37+2) Måndag 12/5

2008-05-12T14:05:00.003+02:00

Rolfs ankomst börjar bli mer och mer efterlängtad!

Idag var jag och Barbatönt på apoteket och köpte såna där konstiga saker som jag misstänker kan vara bra att ha snart. Bland annat en massa märkliga brösttillbehör som jag har läst på diverse käcka vänta barn-sidor på nätet att man måste ha...

Man lär sig många nya ord när man ska ha barn. En hel del av de där orden har med kroppen att göra, men inte så få handlar om klädesplagg! Som hjälmmössa. Jag kan inte minnas att jag har hört ordet förr. Idag har en dylik inhandlats, så nu vet jag inte bara vad det är, utan även hur de ser ut live!

Det känns som att vi (åtminstone materiellt) är ganska förberedda nu. Allting ska tvättas - i synnerhet det stinkande (men väldigt söta) påslakansetet från IKEA! Därefter ska det vikas fint och läggas ner i den lilla byrån som Töntis tagit hem från sommarstugan. Praktiskt att slippa köpa nytt!

Just det, apropå det så har vi fått låna en spjälsäng av Barbafamiljen. Den (sängen, inte familjen...) har stått och väntat på att sättas ihop ett tag, och i helgen blev den äntligen monterad! Det känns väldigt påtagligt att det ska flytta in en rolf när det står en säng och väntar! Tills vidare får den röda plyschdinosauren Khamil ligga däri...

v. 37 (36+4) Onsdag 7/5

2008-05-07T17:40:00.005+02:00

Ja, här står jag på den inbyggda balkongen och spanar efter storkar... (Och visar upp magen.)

Nu känns det som att Barbarolf kan få komma! Det blir svårare och svårare att vända sig i sängen - i alla fall om man inte gillar känslan av knivar i höfterna. Halsbrännan gör sig påmind nästan dygnet runt. Vänsterbenet kan jag lyfta typ en decimeter, vilket gör det lite krångligt att klä på sig.

Samtidigt är det ju fantastiskt mysigt med denna mage. Särskilt när den böljar som sju världshav! Synd att jag inte har nån vettig videokamera att fånga det med! Det är ju inte så ofta som man får njuta av att vara tjock, så jag passar på som attan nu. Det lär väl dröja tills nånting tajt hamnar på överkroppen när Rolf har kommit ut...

Hos barnmorskan i måndags såg allting bara bra ut. Mina värden håller sig fina. Visserligen har jag gått upp en hel massa (19 kg!) men inte särskilt mycket de sista månaderna. (Det är väl inte så svårt att låta bli att gå upp i vikt när semmelsäsongen är över?!) Barbarolf verkar också bara ha det bra därinne. Huvudet ligger kvar nedåt, men är fortfarande inte fixerat utan ruckbart, som det tydligen heter. Hjärtslagen var lite snabbare nu - 147 - men det kan helt enkelt ha att göra med att barnmorksan precis hade bökat med huvudet på Rolf.

Det är så förbaskat spännande det här! Om vi ska tro på datumet för beräknad födelse är det 24 dagar kvar. En julkalender alltså! Och även om jag går över tiden så kommer Barbarolf faktiskt vara här om mindre än två månader!

Älskade Polfie - kom hit NU!

v. 36 (35+0) Lördag 26/4

2008-04-26T21:14:00.003+02:00

Jag är ju löjligt förtjust i att fylla i formulär och listor och sånt där. Så varför inte fylla i en rolf-väntar-lista? (Som nog är roligast för mig att fylla i. Vem bryr sig om jag har förvärkar, liksom?)

[x]Andfåddhet (nu på slutet i alla fall)
[ ]Blodbrist
[ ]Blödning sent under graviditeten
[ ]Blödning tidigt under graviditeten
[x]Brösten känns ömma/tunga

[ ]Flytning från slidan
[x]Foglossning
[x]Förstoppning
[ ]Förvärkar
[ ]Graviditetsklåda (är ju begåvad med en trevlig hudsjukdom som gör att det kliar ändå...)

[x]Halsbränna (det som har hållit på längst tror jag)
[ ]Hjärtklappning och yrsel
[ ]Hudförändringar
[ ]Huvudvärk
[ ]Illamående (i princip inget alls!)

[ ]Infektionsbenägenhet
[ ]Ischias
[ ]Kissar ofta (liiite oftare än vanligt kanske, men inte så där som jag sett andra hålla på)
[ ]Kramp i benen
[ ]Luften räcker inte

[x]Nedstämdhet
[ ]Näsblödning
[x]Nästäppa (har utvecklat en stor kärlek till nässpray, som jag tidigare har skytt som pesten!)
[ ]Obehag eller ont över njurarna
[ ]Ont i nedre delen av magen

[X]Oro och ångest (graviditets-adhd kallar jag det)
[ ]Ryggbesvär
[ ]Svimningskänsla
[ ]Svullna ben
[ ]Varma och fuktiga händer

[ ]Åderbråck
[ ]Ökad hårväxt

v. 35 (34+3) Tisdag 22/4

2008-04-22T16:01:00.003+02:00

Det är roligt nu mot slutet, när man får gå till barnmorskan så ofta som varannan vecka!

Igår var vi där och allting såg så fint ut såå. Mitt järnvärde hade gått upp lite, så det hjälper uppenbarligen med de (av magen) förhatade järntabletterna. Blodtrycket håller sig lika lågt som alltid. Enda gången jag egentligen kan komma ihåg att jag har mätt ett högt tryck är på Claratappen (blodgivarstället här i stan) när jag och Barbatönt var på vår första dejt. Då hade jag typ 130/90 eller nåt sånt. Nu ligger det snällt på 95-105/60-65. Inte överdrivet högt alltså.

Och Barbarolf verkade må finfint därinne. H*n ligger nu med huvudet åt rätt håll - nedåt med andra ord - men det är inte riktigt fixerat än. Hjärtljuden, som jag fortfarande tycker påminner mer om undervattensljud än hjärtslag, var också bara bra. (138/minut i vaket tillstånd, om någon roar sig med att fundera över vad det kan betyda.)

Annars då?

Tja, det börjar bli rätt segt det här! Känner mig andfådd och flåsig mest hela tiden. Och tung. Och sugen på vin...

Samtidigt som jag trivs otroligt bra med att vara gravid - det är så schysst att bara gå omkring och vara tjock hela dagarna liksom! - så längtar jag en hel del efter att inte vara det... Å andra sidan går det rykten om att sömnen, som nu är kass på grund av foglossnings-ajaj, inte direkt blir bättre efter bläbisens ankomst. Hm. Det ligger nog nånting i det...

v. 32 (31+6) Fredag 4/4

2008-04-04T22:43:00.002+02:00

Jag börjar känna mig mer och mer gnällig nu.

Visst, det finns många stunder som jag aldrig skulle vilja vara utan. Stunder när Rolf bufflar och stångas. När jag tydligt kan känna att det är en fot jag trycker undan, och den sekunden efter sparkar tillbaka. Då gnäller jag definitivt inte!

Jag gnällde inte heller tidigare idag när jag fick känna den berömda hickan! Jag har ju hört om hickande bläbisar, men aldrig upplevt det själv. (Inte så att jag har varit säker i alla fall.) Men nu var det väldigt tydligt vad som pågick. Magen hoppade rytmiskt, och för varje skutt slog den i skrivbordet! Efter ett tag började det göra lite ont, men det var så skoj att jag hade överseende med ontet.

Foglossningsont, däremot, har jag inget som helst överseende med. Jag ser allt som oftast ut som en bajsnödig anka när jag går och som om det inte vore nog gör det alltså ont också. Ibland tar det till och med emot att vända sig i sängen, för att det liksom hugger / sticker till i höfterna då. Eller höfterna förresten, det är ju faktiskt inte de som gör ondast utan blygdbenet. Men det låter inte lika bra att ha ont i skrevet som höfterna på nåt vis...

Att det bara är två månader kvar känns för övrigt fullständigt surrealistiskt!

v. 29 (28+3) Tisdag 11/3

2008-03-11T22:13:00.007+01:00

Jag har aldrig varit något fan av ordet "mysigt".

Men jag kan inte hitta något bättre ord för hur det är när vi ligger sked och Barbarolf bufflar omking så hejvilt att vi båda känner det tydligt.

Att fnissa tillsammans i glädje och förtjusning över den filur som vi ännu inte har sett, men vars närvaro ändå är så tydlig ...det är mysigt!

v. 29 (28+0) Lördag 8/3

2008-03-08T23:39:00.003+01:00

Jag är så jäkla nyfiken på vad det egentligen är för filur som gömmer sig därinne! Om det kommer vara en långhårig, eller kanske en alldeles skallig, som jag var tills jag fyllde typ femton... En envis rackare, eller värsta snällisen. En som bara skriker hela tiden, som taxfröknarnas lillebror i Limpan. Eller kanske en som är så snäll att man tror att den är utvecklingsstörd, som kamraten K's mamma trodde...

Tre månader är egentligen väldigt kort tid. Men är man så nyfiken av sig som jag är så är det alldeles för länge!

V. 28 (27+0) Lördag 1/3

2008-03-01T11:13:00.004+01:00

Än så länge är det mestadels rätt trevligt att vara gravid. Men det finns ändå några saker som jag inte är direkt överförtjust i:

När frukosten dyker upp igen. Händer framför allt om jag böjer mig fram. (Note to self: köp nya skor, utan snörning! Inga converse, hur snygga de än är!)
Att ha så mycket halsbränna att det övergår från att vara obehagligt till att göra ont.
Att missa ett telefonsamtal, bara för att det tar så lång tid för höfterna att komma igång när jag har suttit i fel ställning. (Jag har fortfarande inte kommit på vad som är fel ställning, bara att den finns. Alltså har jag lite svårt att undvika att sitta fel...)
Järntabletter och deras effekt på min stackars mage.
Min nu för tiden obefintliga kondition. Jag blir andfådd av att promenixa hem från universitetet - en promenad på sisådär sexhundra meter...

v. 27 (26+1) Söndag 24/2

2008-02-24T21:17:00.007+01:00

Jomenvisst! Här står vi och posar med den nyinköpta barnvagnen! (Och suddiga som attan är vi också!) I brist på någon att lägga däri fick Khamil (röd plyschdinosaurie) och Fisen (turkos bläckfisk) bäddas ner. De verkade trivas alldeles ypperligt!

v. 26 (25+2) Måndag 18/2

2008-02-18T23:31:00.004+01:00

Det märks att det börjar bli trängre för Barbarolf, ibland är det nästan så att jag blir lite åksjuk av rumstrerandet därinne... Det sparkas och bufflas och dansas schottis i största allmänhet!

Igår var Rolf på extra mysigt buffelhumör, och det var rolfmamman också för den delen, så rolfpappan fick sig lite knuffar i ryggen när mamman kröp intill!

Idag har vi för första gången fått lyssna på lillgrisens hjärtljud. Det lät omväxlande som en delfin och en galopperande häst. (Inte delfin-pip alltså, utan som det låter när man får se delfiner simma under vatten på film. Undervattensljud vore kanske bättre att skriva då...) Häftigt är väl det bästa ord jag kan använda för att beskriva en helt obeskrivbar upplevelse!

Det kan man väl även säga om hur det kändes att kliva upp på barnmorskans våg! Nåja. Jag har ju en rätt bra ursäkt till att gå upp nåt alldeles hysteriskt i vikt. Att det är semmeltider alltså! ....eh, och så att jag har en rolf i magen också.

(Om någon är nyfniken så ligger jag, enligt barnmorskans anteckningar, hittills 11 kilo plus. Enligt mina egna är det nästan 14... Var kommer detta sluta?!)

Än så länge är det faktiskt mest trevligt att vara gravid. Kanske inte när halsbrännan får mig att gråta. (Eller medicinen mot den nästan får mig att kräkas...) Eller när jag inte kommer ur soffan. Eller måste hitta på strategier för att kunna knyta skorna. Förutom de små detaljerna är det helt okej! Kan vara bra att komma ihåg när jag inte kan knyta skorna över huvud taget längre!

v. 24 (23+5) Torsdag 7/2

2008-02-07T10:15:00.000+01:00

Äntligen! brukar (eller rättare sagt: brukade) Gert Fylking ropa när litteraturpristagaren tillkännagörs.

Detsamma tänkte nog både jag och Barbatönt igår, när han äntligen fick känna en spark utanpå magen! Dock var det ingen som sade det - eller ropade det heller, för den delen.

Töntis var upptagen med att prata med magen. Och jag. Ja, jag låg mest och försökte blinka bort det där skräpet som så plötsligt hade dykt upp i ögat...

v. 21 (20+5) torsdag 17/1

2008-01-17T23:58:00.000+01:00

Var kommer denna halsbränna ifrån?

Jag har då inte beställt den!

Tack gode gud för att jag blev tipsad om att Rennie är okej för gravidisar. Gaviscon tyckte jag nämligen var så vedervärdigt äckligt att jag höll på att kräkas. Det känns ju inte helt lyckat - att medicinen nästan får en att må sämre än det man tar den för (mot).

För övrigt så har det nu gått lite mer än halva tiden! Mindre än 140 dagar kvar!

v. 20 (19+4) onsdag 9/1

2008-01-09T16:35:00.000+01:00

Rolfväntartillvaron har på två dagar tagit två steg framåt.

Från att inte ha sett till några egentligen bevis på Barbarolfs existens finns det nu ett foto på den lilla filuren!

Och från att ha känt nånting som kanske eventuellt möjligtvis kan tolkas som sparkar (men som jag har valt att se som en upprörd mage) har jag idag känt en hel del buffar! Jepp! Det är faktiskt nån som rör sig därinne!

v. 20 (19+3) tisdag 8/1

2008-01-08T18:02:00.000+01:00

Så var det ett nytt år då.

På nyårsafton konstaterade jag att det var första årsskiftet jag var nykter sedan 1995 gick över till 1996... Hade dock bestämt mig för att om jag ska synda under graviditeten så är det baske mig på nyår och sörplade lyckligt i mig ett halvt glas champagne! Om det blir någon mer gång har jag en stark känsla av att det blir i samband med Barbatönts 30-årsdag. Hur firas en sådan dag bäst, om inte med bubbel?!

080108 är inte bara en ovanligt trivsam sifferkombination, det är även ett av mig länge emotsett datum. Ultraljudsdagen!

Självklart ringde det från sjukhuset i morse, vilket gav mig en liten stunds skräckupplevelse. Skulle det bli inställt, nu när vi väntat så länge? Tack och lov meddelade de bara att det blivit lite rörigt däruppe pga av sjukdom, så vi blev ombedda att komma en halvtimme senare. Puh!

Hur jag upplevde själva ultraljudet går inte riktigt att beskriva. Min första känsla var upplevelsen av en stor lättnad - jag har faktiskt inte hittat på alltihop! Det bor någon därinne! Samtidigt var det helt översvallande och omtumlande och jag aktade mig noga för att titta på Töntis, eller att ta hans hand. Då hade jag börjat gråta för att aldrig kunna sluta.

Vår allra finaste Rolf låg därinne. Viftade med armarna, än uppe vid ansiktet, än bakom ryggen. Viftade med benen. Gjorde situps(?). Hade ett dunkande hjärta. Bara fanns. 303 gram kärlek, för att felcitera Ebba Grön lite grann.

På bilden ser vi den stolta profilen. Det som ser ut som en arm i maghöjd är navelsträngen, och det som ser ut som ben är ben. (Till knäna ungefär syns de.) Och den svarta fläcken långt ner på kroppen är en välfylld urinblåsa! Ja halldudanedej!

v. 16 (15+6) torsdag 13/12

2007-12-13T21:35:00.000+01:00

Det vore en överdrift att påstå att det skrivs mycket här. Men det händer ju ingenting! Eller, det händer i alla fall inte särskilt mycket.

Jag har börjat må lite illa igen. Inte hela tiden, men det verkar som att jag har blivit känsligare mot att äta för mycket. I lördags, efter en chipskväll i svärföräldrarnas soffa, kräktes jag när jag borstade tänderna. Inte så att jag hulkade och magen vände sig ut och in, utan mer som om magen bara hällde ut lite av det som den tyckte var överflödigt. Fräscht! Dessutom har en irriterande halsbränna börjat dyka upp av och till. Mest på kvällstid, typ riktigt sent precis innan jag ska sova.

Och kanske kanske kanske har jag börjat känna Barbarolf ge lite liv ifrån sig! Jag vet inte riktigt än vad det är som pågår därinne - kanske är det bara nån hårdsmält maträtt (läs: sjuttio bitar banankaka) som håller på att bearbetas. Eller så är det filuren som bökar runt!!

Förresten. Lite beroende på källa så är Barbarolf nu cirkus en och en halv decimeter lång! Vad jag hela tiden glömmer bort (ja Töntis, jag vet att jag tjatar lite...) är att det måttet är från huvud till rumpa (lite knepigt att mäta en hopkrupen filur) och att Rolfie kan vara så stor som 30 cm! Fatta! Jag har en hopkrupen skollinjal i magen! Inte konstigt att byxorna känns trånga ibland...

v. 14 (13+6) torsdag 29/11

2007-11-29T18:11:00.000+01:00

Idag kom kallelsen till ultraljud!!

Fatta att jag - en av de mest otåliga människor jag känner - måste vänta ända till den 8 januari! Det är ju aplångt tills dess. Eller i alla fall ganska långt. Definitivt alldeles för länge för mig.

Det ska bli skoj att få se Rolf. Kanske kommer det kännas lite mer verkligt då. Får hoppas det.

v. 14 (13+3) måndag 26/11

2007-11-27T00:40:00.000+01:00

Jag vet inte riktigt vadsom hände, men av någon anledning tröttnade jag nåt alldeles infernaliskt på att skriva här, så det blev en paus. En lång paus.

På något sätt kändes det väl lite långtråkigt - eller för att ta det på värmländska: tôligt - att bara skriva om samma saker varje dag. Först nu, när jag sitter och läser igenom gamla inlägg, inser jag hur mycket som har hunnit hända. Inga världsomvälvande saker, men saker som att illamåendet har försvunnit, för att sen komma tillbaka lite grann... Och alla de blivande mor- och farföräldrarna har fått veta hur det ligger till! Och kompisarna!

Minnet är totalt genomuselt, så redan dagarna efter att något har hänt är det bortglömt.

Minnet ja. Det är ju meningen att jag ska vara smart nu. En toppresterande student. Men det går bara inte! Jag kan liksom inte använda min hjärna. Inte ens Illustrerad Vetenskaps kortaste reportage lyckas jag förstå. Det säger kanske något om hur lätt jag har för att ta till mig litteraturteorier... Eller att skapa något själv.

Det går helt enkelt uselt med pluggandet just nu, och det känns inte alls bra. Jag vill ju så gärna skärpa mig, men hur skulle det gå till? Att jag dessutom för tilfället får disponera min tid fritt var väl det sämsta som över huvud taget kan hända, med tanke på min motivation och koncentration.

Blä! Det känns skittrist att inte vara sig själv!

Förhoppningsvis kommer jag tillbaka snart. Annars finns det väl alltid nån chans i framtiden. Hoppas jag...

v. 13 (12+3) måndag 19/11

2007-11-20T00:14:00.000+01:00

Ojdå!

Jag som trodde att jag skulle vara jätteflitig vid tangentbordet har visst inte skrivit på flera veckor. Mestadels beror det nog på att det faktiskt inte har varit så himla spännande som jag kanske hade trott. Illamåendet kom och gick nästan lika snabbt. När det pågick var det inte ens särskilt jobbigt. (Kanske därför man ska skriva samtidigt som det pågår - för att inte försköna i efterhand!) Brösten kan fortfarande göra lite ont, särskilt när jag ligger på mage. Vilket jag än så länge gör varje natt.

(Längtar för övrigt efter en ny säng. Har fått för mig att det kommer bli skönare att ligga på sidan då. Helt ute och cyklar är jag säkert inte, med tanke på att vi nu har en 120-säng. Det kommer bli trångt när magen blir större!)

Ja, magen då? Jodå, visst märker jag skillnad. Men jag tror knappast att någon annan gör det än så länge. Kanske tycker att jag ser tjockare ut än vanligt, men knappt det ens en gång. 3,6 kilo har jag gått upp än så länge. (Vet i och för sig inte helt säkert, men det är en uppskattning av vad som har hänt sen flytten. Kanske är det 4 till och med. Eller hundratolv. Jag kan ju skylla på Rolf, och då är det inte så kämpigt att gå upp i vikt... (Även om jag innerst inne vet att det mestadels har med en ohemul godiskonsumtion att göra. Samt en och annan kvällsmacka, som jag aldrig har ätit förut. I alla fall inte efter att jag gått och lagt mig!))

****

Här nånstans slutade jag passande nog att skriva på grund av en galen ungj*vel som sprang omkring och skrek i biblioteket... Tänkte lite på det efteråt. Att man kanske inte ska bli så galen på barn om man ska ha ett själv... Nåja. Det var faktiskt ett rätt stort barn, typ fem-sex år. Då är väl det minsta man kan kräva att mamman ska be ungen vara tyst? Åtminstone hinta lite om hur man beter sig i bibliotek? Vi får väl se hur jag tar den fajten när det är dags...

v. 8 (7+4) 16/10

2007-10-17T02:44:00.000+02:00

Jag är så trött så trött att jag knappt vet vad jag heter längre. Jag börjar bli lite smått orolig för mina studier. När jag inte sover tar jag allt som oftast en tupplur, vilket inte ger så mycket tid över till studierna som de behöver...

I helgen hade vi inflyttningskalas! Jag var såklart lite orolig för att någon skulle tycka att det var skumt att jag inte drack alkohol, men jag tror inte att någon märkte det faktiskt. Jag tog helt enkelt likadana frukter som det var i bålen och lade dem i mitt glas som jag hällde i bålingredienser i - minus vitt vin!

Knäppt egentligen, att det är den som inte dricker alkohol som ska bli utfrågad. Man kan liksom inte bara vilja låta bli att dricka en dag, i såfall ska man ha en ursäkt, typ att man käkar penicillin eller så.

Illamåendet går upp och ner. Jag knaprar Postafen mest hela tiden, men har på sistone kommit på att det kanske inte är så smart, med tanke på att vanligaste biverkningen är dåsighet. Det är ju knappast något som jag behöver mer av!

Fy 17 vad tråkig jag är! Skyller på att internet hemma återigen inte funkar. Det innebär att jag nu sitter vid en biblioteksdator och skriver. Alla vet väl hur stressad och tråkig man bli då?

Återkommer när jag är roligare!

Förresten - det är bara en vecka kvar till inskrivningen!

v. 7 (6+5) tisdag 9/10

2007-10-10T20:30:00.000+02:00

Jo. Det där med illamående. Det är verkligen igång nu! Dessutom är jag inte alls så hungrig längre som jag har varit förut. Däremot har jag märkt att jag mår ännu mer illa om jag inte äter, så det är väl bara att trycka i sig...

Längtar tills det är dags att berätta för familjen. Igår kände jag mig minst sagt lögnaktig... Fick ett sms från mamma, som kort och gott frågade hur det stod till på X-gatan. Sms'et anlände när jag låg på sängen och funderade på om jag skulle kräkas omedelbart eller bara ganska snart. Jag svarade att det var helt okej, och sen gick jag och spydde.

Nåja. TIlls det känns som att Rolf ligger lite säkrare i magen blir det inget berättande av. Jobbigt, jobbigt, med tanke på hur svårt jag har att hålla tyst!

Nu ska jag knata iväg till apoteket och köpa nånting som kan tänkas hjälpa mot detta förbaskade illamående. Gjorde inget vettigt i pluggväg på hela dagen igår, bara för att jag inte riktigt kunde koncentrera mig. Har inte råd eller lust att misslyckas med en kurs till.

v. 7 (6+4)

2007-10-10T05:03:00.000+02:00

Jag funderade lite förut på om jag mest känner mig gravid eller bakis, och kom fram till att det nog är sistnämnda...

1. Jag vill bara sova hela tiden. Men när jag ska sova för natten är det helt omöjligt.
2. Jag mår diffust småilla, om jag inte känner någon konstig lukt (stekt kyckling) för då mår jag tokilla.
3. Samtidigt som jag mår illa så vill jag äta hela tiden. (Typisk grej när jag är bakis.) Vad jag vill äta varierar, men saker som inte behöver tillagas ligger högt på listan.
4. Kaffe - ja, varma drycker över huvud taget - lockar inte det minsta. När jag är bakis dricker jag bara kallt.

Säkerligen finns det mer, som jag inte tänkt på nu. En stor skillnad är att jag inte brukar få markant större bröst när jag är bakis. Inte brukar jag har några problem med mensvärk heller. Så det lutar nog åt att jag trots allt är gravid och inte bakis. (Det faktum att jag faktiskt testade positivt för två veckor sedan talar ju faktiskt för det...)

Kroppen håller helt klart på att bli annorlunda. Träffade en nykläckt bäbis igår, eller rättare sagt hennes mamma, och kunde inte låta bli att berätta! Så himla skönt att kunna prata med någon som vet hur det är, eller i alla fall hur det kan vara. Och som dessutom kommer ihåg det hyfsat väl. Herrn i huset är inte så dum han heller, men det är ju lite svårt för honom att mer än gisa sig till vad som pågår i mig just nu.

Tänkte lite på hur otroligt lycklig jag kan vara som inte jobbar. Den kurs jag läser nu har bara seminarier på fredagförmiddagarna, vilket innebär att jag kan ligga hemma och vara ynklig resten av veckan. Jag har visserligen tokmycket att göra ändå, men det kan jag göra när jag vill, var jag vill. Det skulle inte vara så skoj att jobba heltid nånstans och hålla masken nu, tror jag. Jag hoppade in på jobbet i söndags och klarade av att jobba 7-21:30. När jag tänkte på pengarna gick det lite bättre. Hade trott att alla lukter (jobbar inom vården) skulle vara värst, men nej då. Det jobbigaste var att lunchen är så himla sen, så jag höll på att både svimma, dö och kräkas innan det äntligen var dags att äta!

v. 7 (6+0) fredag 5/10

2007-10-06T07:05:00.000+02:00

Jahapp, idag går jag alltså in i vecka sju. Kräkveckan, som jag har uppfattat att den ska vara. Inte så att man kräks extra mycket då, utan helt enkelt att det gärna är nu det sätter igång. Har (tack och lov) inte mått ett dugg dåligt. Visst, jag brukar inte ha halsbränna så här ofta och mycket, men slipper jag må illa (och att kräkas!) så kan jag stå ut med detta.

Misstänker att mitt löjliga frysande kan ha med rolf-väntandet att göra. När jag kom hem från universitetet lade jag mig i soffan för att vila lite. Först under en fleecefilt. Lade Rolfpappans gamla överkast ovanpå. Fortfarande tyckte jag att det var apkallt. När jag slutligen bakade in mig i ett täcke - och nyss nämnda filt och överkast - blev jag kaminvarm på ett litet kick! Brukar man frysa så här när man är gravid? Jag brukar i alla fall inte frysa annars, så lite konstigt är det allt.

Idag berättade jag för Farfar att det var dags att lära sig sticka, virka och fläta korgar att ha som vagga! Egentligen hade jag väl inte tänkt berätta så här snart, men på direkt fråga kunde jag inte ljuga. Samtidigt som jag ser fram emot att berätta för familjen så är jag lite rädd för det. Inte för att jag räknar med att bli förskjuten eller så, men kanske tycker de att det är dumt när vi båda fortfarande pluggar.

Nåja. Rolf är planerad och i högsta grad välkommen! Om vi skulle vänta tills det är "rätt tid" kommer det kanske aldrig bli det. Först ska man ta examen. Därefter skaffa jobb. Därefter få en stabil ekonomi. Och en bra bostad. Och helt plötsligt är man 43 och infertil. Det kommer helt enkelt aldrig vara rätt tid, så vad kan vara bättre tid än nu?

Rolfpappan är för övrigt ute på vift ikväll. Snäll som han är köpte han en säck med godis till mig. Halsbrännan blir förvisso knappast bättre av en massa snask, men gott är det!

v 6. (5+5) onsdag 3/10

2007-10-04T07:42:00.000+02:00

Idag har jag känt mig en aning mer gravid än tidigare. Samtidigt som jag har varit konstant (jag menar verkligen konstant!) hungrig har jag mått lite småilla och haft lite halsbränna. Dock ingenting som jag inte kan stå ut med.

Samtidigt som jag längtar lite efter att det ska börja kännas ordentligt så är jag livrädd för det. Vem vill liksom gå runt och må konstant illa?

Idag vågade jag äntligen ringa till MVC och berätta att jag faktiskt behöver träffa dem en del de närmsta månaderna... Jag har liksom inte riktigt kunna förlika mig med tanken på att det faktiskt bor en liten filur i min mage, så det har inte känts som någon större idé att skriva in sig. Men nu är det gjort! Hon som jag pratade med lät riktigt trevlig och lite skämtsam, även om hon med en gång började komma med en massa moralpredikningar om alkohol och rökning. Nåja. Tanten gjorde väl sitt jobb.

Är himla sugen på mitt nya kanel/ingefärste, men så fort jag tänker på det så får jag lite halsbränna. Käkade glass tidigare ikväll, och fick lite "i retur". Inte särskilt mysigt...

Det känns skönt att ha fixat den här bloggen. Jag behöver få skriva om lite sånt här, som inte direkt kommer med i den vanliga!