Kärlek

Just nu sover Helmer i sin sele, fastspänd på min mage.

Jag tittar ner på hans yviga hår och hör hans snusande andetag. Ser hur kinderna trycks upp lite grann, som små bullar. Ögonfransarna vilar mot kinden.

Så förunderligt att det var just han som bodde i min mage. Att det var hans kropp som rörde sig i min. Jag minns den första riktiga sparken; när jag låg på sängen och pratade i telefon. Maria frågade om jag känt några sparkar än, och jag svarade sanningsenligt att jag inte riktigt visste. Att jag känt rörelser, men inget som inte kunde vara en våldsam gasattack eller så... Bara någon minut senare kom det. "Buff, buff!" Hur tydligt som helst. Samtidigt som jag ville skrika ut nyheten var det så fantastiskt att känna det hända. Något som bara jag i hela världen visste om just då. Jag berättade ingenting för henne i det samtalet, men på kvällen fick Barbatönt veta vad som hänt. Att våran bebis hade gett sig till känna.

Jag hör hans snusande andetag och böjer mig fram för att pussa hans panna.

Världen blir plötsligt väldigt suddig. Det måste vara nåt skräp jag har fått i ögat...