v. 21 (20+5) torsdag 17/1

Var kommer denna halsbränna ifrån?

Jag har då inte beställt den!

Tack gode gud för att jag blev tipsad om att Rennie är okej för gravidisar. Gaviscon tyckte jag nämligen var så vedervärdigt äckligt att jag höll på att kräkas. Det känns ju inte helt lyckat - att medicinen nästan får en att må sämre än det man tar den för (mot).

För övrigt så har det nu gått lite mer än halva tiden! Mindre än 140 dagar kvar!

v. 20 (19+4) onsdag 9/1

Rolfväntartillvaron har på två dagar tagit två steg framåt.

Från att inte ha sett till några egentligen bevis på Barbarolfs existens finns det nu ett foto på den lilla filuren!

Och från att ha känt nånting som kanske eventuellt möjligtvis kan tolkas som sparkar (men som jag har valt att se som en upprörd mage) har jag idag känt en hel del buffar! Jepp! Det är faktiskt nån som rör sig därinne!

v. 20 (19+3) tisdag 8/1

Så var det ett nytt år då.

På nyårsafton konstaterade jag att det var första årsskiftet jag var nykter sedan 1995 gick över till 1996... Hade dock bestämt mig för att om jag ska synda under graviditeten så är det baske mig på nyår och sörplade lyckligt i mig ett halvt glas champagne! Om det blir någon mer gång har jag en stark känsla av att det blir i samband med Barbatönts 30-årsdag. Hur firas en sådan dag bäst, om inte med bubbel?!

080108 är inte bara en ovanligt trivsam sifferkombination, det är även ett av mig länge emotsett datum. Ultraljudsdagen!

Självklart ringde det från sjukhuset i morse, vilket gav mig en liten stunds skräckupplevelse. Skulle det bli inställt, nu när vi väntat så länge? Tack och lov meddelade de bara att det blivit lite rörigt däruppe pga av sjukdom, så vi blev ombedda att komma en halvtimme senare. Puh!

Hur jag upplevde själva ultraljudet går inte riktigt att beskriva. Min första känsla var upplevelsen av en stor lättnad - jag har faktiskt inte hittat på alltihop! Det bor någon därinne! Samtidigt var det helt översvallande och omtumlande och jag aktade mig noga för att titta på Töntis, eller att ta hans hand. Då hade jag börjat gråta för att aldrig kunna sluta.

Vår allra finaste Rolf låg därinne. Viftade med armarna, än uppe vid ansiktet, än bakom ryggen. Viftade med benen. Gjorde situps(?). Hade ett dunkande hjärta. Bara fanns. 303 gram kärlek, för att felcitera Ebba Grön lite grann.

På bilden ser vi den stolta profilen. Det som ser ut som en arm i maghöjd är navelsträngen, och det som ser ut som ben är ben. (Till knäna ungefär syns de.) Och den svarta fläcken långt ner på kroppen är en välfylld urinblåsa! Ja halldudanedej!